Nu när jag sitter här och tänker så kan jag inte förstå hur det kunde bli så att jag satt ensam och väntade på dig i mer än ett halvår. Jag har aldrig tillåtit mig att göra så annars och med andra så jag förstår inte vad det var för skillnad med dig? När man tänker efter så var det vi hade inte så fantastiskt som jag ville tro att det var, och du var verkligen inte den personen jag trodde du var, så jag fattar inte, varför? Men jag lärde mig mycket under dom månaderna, och det jag lärde mig ska jag ta med mig till något annat, något som förtjänar den kärleken, någon som tar det på allvar! Jag är otroligt glad att allt är som det är nu.
Vad hade jag gjort utan er tjejer under dom månaderna? Ni är allt.